Hanna Loffart

Det här blir nog det ärligaste och mest nakna inlägget jag skrivit här.
Och i många, många månader har jag velat fram och tillbaka om jag verkligen ska skriva. Och VAD ska jag skriva? Jag har börjat skriva här så många gånger, raderat, sparat, lagt åt sidan. Jag har förberett långa texter i mitt huvud på vad jag vill få ner. Och vad jag inte vill skriva. När jag började skriva så blev det här ett långt inlägg, ett jättelångt. Så jag väljer att dela upp det i flera inlägg istället.

Egentligen vet jag inte riktigt vart jag ska börja, utan att det ska bli för rörigt.

Under ganska många år har jag mått dåligt. Av olika anledningar, privat och jobb. Och mer om det kommer jag gå in närmare på i andra inlägg som sagt. Men i somras eskalerade allt, big time. Jag fick reda på information som raserade min värld totalt. Något som kom som en chock, men som ändå förklarade och sa så mycket om mitt förflutna. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen, så jag lät bli. Jag höll det inom mig.

Sedan sjätte klass har jag lidit av ångest. Ibland mer, ibland mindre. Men sedan i somras har det varit i princip dagligen och eskalerat till panikångestattacker nästan varje vecka. Mitt minne blev sämre, jag kom inte ihåg koder, inte vägen till jobbet, inte hur enkla ord stavades. Jag var så ledsen och grät varje kväll när Emil och barnen sov. Jag var så trött, men ändå var det helt hopplöst att kunna somna. Jag kunde ligga vaken upp emot fyra timmar innan jag somnade. Alla uppgifter som jag i vanliga fall gjorde med lätthet och glädje, var så tunga. Att behöva laga mat till barnen gjorde att jag grät av trötthet. Min migrän kom alltmer ofta, min mage var i kaos och så också mina afteblåsor. Jag klarade inte av att handla mat, ville inte riskera att träffa folk på Ica som skulle fråga hur jag mådde, för då skulle jag ju tvingas ljuga. Och så denna klåda, jag har rivit sönder mina smalben och min panna. Jag började dessutom få ont i hjärtat, det kom endast vid vila och var som ett ilande hugg.

Jag var ständigt stressad. Barnen skjutsades på aktiviteter, fram och tillbaka till kompisar. Det skulle lagas mat, städas, tvättas, bloggas, jobba, träffa vänner, möten i barnens skola, tandläkarbesök. Inga konstiga saker alls, vardagsgrejer som ni hör. Men det stressade mig något enormt! Jag sprang mellan rummen i vårt hus för att hinna med, allt för att vara effektiv.

Detta i kombination med mitt psykiska mående sedan sommaren gjorde hela situationen ohållbar. Att åka till jobbet var räddningen. Mina två kollegor muntrade upp mig, vi hade så himla kul och jag kände att jag gjorde ett viktigt och bra jobb. Där behövde jag aldrig känna stress så som jag gjorde när jag var hemma.

Men så satt jag en förmiddag i oktober på jobbet och kunde inte sluta stirra ut genom fönstret, jag var liksom för trött för att lyfta en penna. Mitt hjärta gjorde riktigt ont och hade gjort det några veckor. Jag ringde till vårdcentralen och de bad mig komma upp direkt för att ta EKG. Testet visade en liten avvikelse på hjärtat, men inget som man gör något åt. Istället fick jag frågan hur jag hade det på jobbet, och läkaren ville sjukskriva mig för utmattningssyndrom.

När jag sa att jag har det bra på jobbet, att jag inte känner någon stress där så såg hon så frågande ut. Hon visste liksom inte hur hon skulle gå vidare i samtalet då. Istället fick jag tabletter mot min ångest utskriven och ett telefonnummer till en psykolog. Med orden: ”tabletterna kan ge dig en bakis och trötthetskänsla, så ta de bara på kvällarna vid behov. Gärna på fredagar om du är ledig på lördagen.” Som om jag kan styra över min ångest och när den är som värst?

Jag tog i alla fall kontakt med den där psykologen och har gått hos henne varje vecka sedan november.

Men även där har jag upplevt att det är svårt att ”sätta mig i rätt fack”. För på jobbet gick det ju bra? Och utmattningssyndrom är ju arbetsrelaterat? Det är så ALLA som jag pratat med uppfattat det. Men så förklarade psykologen för mig att man kan bli utbränd även genom sin hobby.

Efter många samtal hos psykologen så fick jag domen – utmattningsdepression.

Icke arbetsrelaterad. Utbränd pga livet. Depression, som jag alltid anat.

Jag skulle vara lite ledig under jul och nyår. Försöka samla lite sömn och energi, ledighet utan måsten. Den 9/1 skulle min sjukskrivning träda in. Jag var så totalt slut att jag behövde få återhämta mig. Och även om jag motsatte mig detta så accepterade jag läget. Någon vecka kunde jag väl vara hemma då…

Men så helt hastigt och lustigt så blev min kollega av med jobbet i mellandagarna. Och då vi bara var två handläggare (och en administratör) innan plus att jag var hans förtroendevalda ersättare, så var det bara att pausa den där julledigheten och åka till jobbet. Ensam handläggare samt axla det enorma ansvaret som hans ersättare. Utan någon ersättare under mig. Ingen visste någonting och jag försökte bara hålla verksamheten flytande och hoppas på att jag gjorde det mesta rätt. Vi var bara två personal nu och SOM jag är glad för henne som lyssnat på mitt ältande i flera månader. Det var oklart om hur det skulle bli, vem som skulle ersätta honom och när. Kaos var bara förnamnet.

Jag jobbade alltså heltid trots utmattningsdepression. Körde på som vanligt, men träffade min psykolog en gång i veckan som vanligt. Hon fick dock svårare att jobba med mig under våra samtal, då mina tankar hela tiden var på jobbet.

Vi har nu fått en ny kollega på jobbet sedan några veckor tillbaka och tanken är att lära upp henne i själva handläggningen med så att jag kan få lite avlastning. Men det kommer ta tid, men jag hoppas på att kunna få fyra veckors sammanhängande semester i sommar i alla fall.

Så där står jag nu och stampar. Fortfarande i förnekelse över min ”dom”, jag tror att jag kan köra på som förut. Jobbet går bra, jag trivs och tycker om att gå dit. Men jag är så trött efter det. Jag kan helt ärligt inte minnas när jag dammsög huset senast, eller tvättade i veckorna. För när jag kommer hem från jobbet så lägger jag mig på soffan. Sen ligger jag där tills jag förflyttar mig till sängen. Ibland måste jag laga mat till barnen, då står jag oftast vid kastrullerna och gråter för att det är så jobbigt att stå upp. Att duscha är bland det jobbigaste för mig att göra just nu, jag vet inte varför. Ibland tar jag Thiaras plastpall som hon har till handfatet och sitter på i duschen, för trött i kroppen.

Mitt minne är kaos. Idag glömde jag mitt eget telefonnummer och skrev det fel tre gånger innan jag fick söka upp det på Eniro. Och det här med minnet är nog värst ändå, för man känner sig så dum när man inte kommer ihåg saker. Korkad och verkar ointresserad. Jag kan åka till Ica för att köpa mjölk och får på vägen dit ringa upp Emil och fråga vad det var jag skulle köpa. Igår hade vi utbildning i nya kommunallagen, jag minns inte ett ord. Det är liksom fullt där uppe…

I mitten av januari berättade jag för vår personalchef på jobbet om mitt mående, först igår så frågade hon mig hur jag mådde. Och anledningen till att jag inte sagt något tidigare till någon (förutom några vänner) är att jag är rädd för vad folk ska säga och tycka. För alla råder mig att gå hem från jobbet, och jag orkar inte förklara att jobbet är det minsta problemet i mitt liv just nu. Men vet ni vad jag märkt? Folk bryr sig faktiskt inte. Och tolka mig rätt då, men alla har vi så fullt upp med vårt egna att mina problem faktiskt förblir mina egna problem. Och därför väljer jag att dela med mig av det här nu, för jag tror faktiskt inte längre att det blir sånt stort ståhej av det.

Men jag kan säga att jag längtar till den dagen då jag känner mig genuint glad och lycklig igen, när jag orkar göra alla dessa vardagliga ting utan kamp. När sommarens kaos lugnat ner sig (som jag meddelat alla inblandade om så sent som i helgen) När pojkarna, som går igenom en rent utsagt skitjobbig period just nu, kan få slappna av och må bra igen. För just nu ligger all fokus där – barnen.

Bild från Nyårsafton. Här var jag så slut. Jag hade legat och gråtit hela natten innan, med en sån enorm ångest över alla åtaganden som jag tagit på mig för Nyårsafton. Och helt tom i ögonen, det ser jag ju själv. Det kanske inte andra gör.

För vet ni vad min personalchefs svar var när jag berättade om mitt mående var?

”Jag blir faktiskt förvånad, för det syns inte på dig. Du ger ett sånt stabilt och robust intryck.”

Och det är precis det jag ALLTID varit så bra på, att hålla saker inom mig och inte låtit det synas. Och det gör jag fortfarande, jag sminkar mig och ser glad ut. För det är jag! Också… Men enligt min psykolog så tar inte folk mig på allvar då, och så kanske det är. Men det är ju som sagt mina egna problem som jag måste ta itu med, sakta med säkert. Och det kommer aldrig att synas utanpå hur det känns inuti.

Om det är någon som läst ända hit så vill jag bara tacka för att du läser. ♥