jag har slutat att skriva dikter till någon annan än mig själv. eller ah, jag försöker ju som sagt iallafall. känslorna är så flyktiga, eller är det kanske bara jag?
jag har hakat upp mig nu igen, men minnet av dina händer går på repeat.
som en trasig skiva. trasa, trasa, trasa sönder mig igen.
hur ska man förklara en känsla som får ens kropp ur balans?
när ens kropp inte längre lyssnar på förnuftets röst?
när allt du inte borde känna är just det du känner?
jag känner för mycket, så jävla mycket.
någonstans finns det tro
någonstans finns det hopp
någonstans finns det kärlek
men säg mig, var finns någonstans?
ted gärdestad, en sådan klok man.
