Igår var en riktig psykisk känslostorm inom mig. Jag tänkte uppdatera här, men kunde inte förmå mig. Ni vet när man spyr ur sig allt utan att tänka igen om det, ingen bra idé. Egentligen så var det inga dåliga saker som gjorde att jag mådde dåligt, men med allt som händer så blev det bara för mycket. Jag vet inte hur många gånger jag grät, det gick liksom inte att hejda.
Först och främst så hade jag ett telefonmöte med psykologen som gjort Thristans utredning, ett väldigt bra och tydligt möte där man kommit fram till samma sak som vi och tidigare skola redan sett. Men nu blev det så verkligt, jag har inte varit säker på att Thristan har någon diagnos, men har låtit göra undersökningen för att verkligen veta. Nu framkom det att han har två diagnoser till och med, det kom som en chock samtidigt som det är en lättnad såklart. Som Emils mamma sa, det hade ju nästan varit värre om man kommit fram till att det INTE är något, för nu kan han och vi åtminstone få hjälp. Men det brast totalt för mig, två barn med totalt fyra olika npf-diagnoser. Jag får nog skriva mer om det i ett egen inlägg.
Sen var nästa möte med Emils specialistläkare inom hans cancerform. I och för sig ett enbart glatt och positivt samtal, men jag har oroat mig så mycket för det att det återigen brast för mig.
Sen ringde min ena syster och sa en annan av våra systrar fått åka till akuten med svår migrän, och att hon fått göra röntgen på huvudet och att man hade kontakt med någon hjärnspecialist. Jag målade upp värsta tänkbar scenariet och sen grät jag resten av dagen. Ända tills min mamma ringde på kvällen och kunde berätta om allt, syrran var hemma igen och mådde okej.
Men fy fasen vilken dag alltså! Sen har vi Thilox som ”är värre” än vanligt. Han är så otroligt krävande och dränerande att jag sliter mitt hår. Oftast kan vi skratta åt det. Emil åkte till en kompis igår kväll och jag fick ta läggningen av Thilox, annars är det Emil som gör det. Helt slut känslomässigt och med ett barn som vägrar sova. Vid 21 var barnen i säng och jag satt och stirrade in i en avstängd tv. Kunde inte förmå mig att sätta på den och ville inte gå och lägga mig för jag kände hur ångesten kom. Det bästa är att sova bort den, men jag kan ändå inte somna när inte Emil är hemma, så jag väntade in honom. Sen fick jag gråta lite i hans famn, ångesten försvann och jag kunde somnat gott.
Nej, det sista var en överdrift. För tror ni inte foglossningen kom som ett brev på posten efter att ha stått lutad över Thilox säng länge?
Gårdagen alltså, den drar vi ett streck över.
