Hanna Loffart

14 juni

Det är så jävla sjukt alltihopa, och jag borde inte bry mig. Men på något sätt så gör det rätt så ont. Att det inte är jag liksom. Men det är svårt, jag tror inte riktigt jag blir insläppt. Och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det. Kankse blir det bättre sen när barnet kommer, kanske blir det mer förståligt då? Eller så hoppas de fortfarande. Att de kan krossa oss, sära på oss. Men nej, den tanken ska inte tänkas. För den tanken kommer aldrig bli verklig.Äh, skit samma, nu lägger jag den tanken åt sidan. För vad ska jag göra åt saken? Jag babblar bara.

Jordgubbstårta hos mamma igår. Underbart gott. Jag och Tobias åt oss tjocka. Sen skrev vi en hel lista med namnförslag till vårt barn, men det är svårt. Finns så mycket fint så. Och vi kommer bara på fler och fler hela tiden. Åkte till Ica Speceritjänst på väg hem, för att jag promt skulle ha en crabfish-sallad. Plockade på oss lite godis och mat till Tobias också och åkte sen hem till mina kära svärföräldrar för att äta. Blev kvar där i flera timmar och var inte hemma förrän efter tolv. Trötta som as kan jag säga att vi va då. Idag har Tobias jobbat läänge. Heltrist faktiskt. Och nu tränar han, så jag har knappt sett skymten av honom idag. Men snart lär han väl vara hemma igen, tänkte ta mig ett bad innan det. Känner att jag behöver koppla av lite. Är helt uppe i varv, men känner mig samtidigt helt slutkörd i kroppen. 

Har umgåtts med Lina och Asta idag också. Väldans trevligt, längesen man såg dom faktiskt. Mycket att prata om, alla har vi våra problem. och det känns som att allt händer på en gång just nu. Massa, massa prat och en tredjedels pizzaslice på det. Great. Känner själv att jag bara skriver en massa strunt. Men jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva om. Känner mig bara allmänt seg och splittrad. Får hoppas att saker och ting blir bättre när barnet väl kommer, kanske förstår människor att det är allvar mellan oss då. Vissa tycks ju inte göra det. Vilka jävla vänner va?    

 


 

 

för varje dag som går möblerar jag
lite mer i ditt hjärta
och känner mig alltmer hemma
bredvid dina hjärtslag.

nu hänger våra minnen
på våra väggar här inne
och jag kan le så fort
jag vänder mig om,
för överallt finns du.

jag blir lycklig när du skrattar
eftersom det känns så tydligt
i min lilla vrå.

och när du gråter
gör jag mitt bästa för att
få ditt hjärta att slå
med glädje igen,
tårarna gör så att jag nästan
drunknar här inne.

men jag tar gärna hand om
både skratten och tårarna älskling.
de ger mig nya minnen att smycka
våra väggar med.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats