Dagarna känns långa nu, det är jag nog inte ensam om att tycka.
Jag åker till jobbet när det är mörkt ute, jag hinner förhoppningsvis träffa barnen några få minuter på morgonen. Thilox har det sämsta morgonhumöret, så han är inte mycket att gosa med. Thuni kanske tittar till mig i badrummet en sväng. De stora bryr sig inte om mig alls.
Dagarna på jobbet går i ett, vi har så mycket att göra. Huvudet är fullt, men jag gillar det. För på ett sätt är det skönt att komma iväg till något annat. Få använda huvudet, träffa och prata med vuxna människor, känna att jag bidrar och gör skillnad. Jag kan inte tänka mig ett bättre jobb, jag trivs så bra!
Men när det är dags att åka hem från jobbet, så är det lika mörkt ute igen. Måndag, tisdag och torsdag åker jag hem för att skjutsa barn på aktiviteter. Emil lagar oftast (95% av fallen) maten, och jag roddar med barnen, tvätten, städet, plocket, möten. Det är mycket som ska klaffa, och just nu hinner vi inte med mer än så. I januari börjar Emil jobba, och vi ska försöka få till en helt ny vardag. Förskola och fritids. Alla kommer vara trötta. Det är bara att stålsätta sig, se framåt och förbi mörkret. Att en annan tid kommer.
