Hanna Loffart

Förlossningsberättelse Thexas

I söndagskväll satt jag här hemma som vanligt. Tobias gick och la sig ganska tidigt, men jag var inte trött alls. Runt 22-tiden började jag känna mig lite småhungrig, åt en banan. Den hjälpte inte, så jag tog en till. Inte anade jag vad som var på gång trots att jag då gått nio dagar över tiden, nästan tio. När klockan var runt 23 så slog tanken mig att det kanske var värkar? Jag ignorerade de en stund till, men började sen klocka dem med 2,5 minuters mellanrum. Hoppsan. Men det gjorde inte ont, så jag väntade lite till. Jag packade ner lite grejer i bb-väskan och städade undan lite här hemma.

När klockan var 1 väckte jag Tobias. Han halvsov och fattade ingenting. Mumlade och frågade hur många andra jag väckt? Han drömde och jag fick hota med stryk innan han väl vaknade till. När han väl var uppe så ringde jag min syster. Även hon trodde jag skojade. Jag sa att hon kunde ta det lugnt och inte stressa hit. Vid halv 2 var hon här ungefär. Jag ringde förlossningen och de sa som vanligt inget vettigt. Mer än att vi skulle bli hemskickade om det inte var igång. Då hade jag fortfarande ingen brådska iväg. Jag ville verkligen inte ge mig ut i halkan och sedan bli hemskickad igen. Jag gick med på att åka då jag blev lovad en räkmacka på Kastrullhäxorna på vägen. Så kvart i 2 satt vi i bilen. Skickade iväg ett sms till mamma, pappa, Linda och Hull´s och skrev att vi åkte till Eskilstuna och höll tummarna för att inte bli hemskickade.

I bilen blev värkarna på riktigt helt plötsligt. Bilfärden gick okej den första biten, men vi struntade i den där räkmackan. Sista kvarten ungefär blev jobbig. Då klämde jag Tobias hand samtidigt som jag knep ordentligt. Värkarna var fortfarande lika täta. Väl framme vid förlossningsentrén så undrade Tobias om han kunde släppa av mig där och sen åka och parkera. Jag sa ett bestämt nej, och han parkerade utan tillstånd där utanför istället. Och tur var kanske det.

När vi stod utanför och ringde på klockan för att bli insläppta så gick vattnet. Bebisen sjönk ner rejält och promenaden/hissturen upp var hemsk. Vi blev mötta i dörren av en söt liten barnmorska. Hon sa senare att vi såg ut som vilket par som helst som kommer för att föda barn. Att jag hade lite lagom ont liksom.

Väl inne fick vi hänga av oss ytterkläderna. Lypsyl, nässpray och kamera fick följa med oss. Väskan hade vi lämnat i bilen. Vi blev visade in på ett vanligt undersökningsrum. Där fick jag lämna urinprov och väga mig. Barnmorskan började prata om smärtstillande och att jag skulle lägga mig på sängen för att ta ctg-kurva för att mäta värkarna. Vid det här laget hade en annan sköterska kommit in till oss. Hon skulle samtidigt som ctg:n togs undersöka om jag hade öppnat mig något. Sen gick det undan.

Istället för att rapportera antalet cm jag var öppen så sa hon ”Jaha, här har vi ett huvud.” Efter 3 krystvärkar, tror jag, var han ute. Han fastnade litegrann med axlarna och var alldeles blå när han kom ut. Hans skrik och andning väntade på sig och det var långa sekunder innan de fick igång honom. Tobias fick inte klippa navelsträngen, då de precis skulle rusa ut med honom. Men då kom det efterlängtade skriket och jag fick upp honom på bröstet. Vi skrämdes ordentligt.

Så där föddes alltså vår lille Thexas. I ett undersökningsrum på Mälarsjukhuset, Eskilstuna den 22/2 kl 03.14. Vi hann vara på sjukhuset 24 minuter innan han var ute. Sen blev vi förflyttade till själva förlossningen där jag blev sydd litegrann och vi fick de berömda smörgåsarna. Hans vikt hamnade på 4655 gram och han var 53 cm lång. Han är väldigt lik sin bror som bebis, förutom hårfärgen. Thristan var blond, medans Thexas kallufs är alldeles mörk.

Vi stannade på BB ett dygn för att få vila upp oss, börja läka och få igång amningen. När läkarundersökningen var gjord och Thexas godkänd fick vi åka hem. Läkaren misstänkte en spricka i nyckelbenet som förmodligen uppstått när han fastnade på väg ut. Men det är en spricka som kommer att självläka inom en vecka. Vi märker dock att han har ont av det ibland och får på läkarens ordination ge han lite Alvedon mot det.

Mötet med storebror Thristan blev över förväntan. Thristan presenterade genast alla sina favoritbilar för Thexas och satte sen igång med att klappa, krama och pussa. Han vill gärna hålla honom i knät och lägga amningskupor på hans huvud och låtsas att det är en hatt.

Vi har redan hunnit med en hel del besök. Igår träffade vi Tobias familj och sen min egen, plus Linda. Idag var barnens farmor och farfar här och lite senare kom Markus och Elin en snabbis. Idag har vi även hunnit med en promenad, invigt syskonvagnen i det härliga vädret. Jag trodde nog att jag var piggare än jag faktiskt är. Jag var helt slut! Mjölken rann till redan inatt, så nu sprutar det både högt och lågt. Thexas äter inte riktigt som han ska än, antar att det beror på hans nyckelben som gör ont. Han kommer liksom inte till ro. Natten som var innehöll obefintligt med sömn för oss båda. Jag känner även av stygnen på ett annat sätt idag, det svider som tusan. Så just nu känns det som en nedräkning på ca två veckor innan man känner sig som människa igen.

Så här startade alltså Thexas liv, och mitt liv som tvåbarnsmamma. Nu är det bara resten kvar. Men först och främst ska vi läka.

bloggOrPage_089162714_12119

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats