Så var det dags att skriva förlossningsberättelsen om när THILOX föddes.
Det känns ju helt galet att graviditeten redan är över, att det kan gå från fantasin om den där bebisen man ruvar på, till att vara en riktig människa som redan från början känns så himla självklar. Att det var HAN liksom, det är en mäktig känsla.
THILOX föddes i torsdags den 23/4 klockan 9:38
Jag hade inte en enda känning dagen eller kvällen innan, gick och la mig runt 23. Vaknade som vanligt och var kissnödig och hade ont av foglossningen strax efter 1:30 så då var jag uppe på toaletten. Jag gick och lade mig igen och när jag försökte vända på mig i sängen så ”knäppte det till” i magen, men jag slumrade till. Jag vaknade dock strax därpå och kände att jag var liiite blöt i trosan, tänkte att jag måste upp och kissa igen. Resten mig upp och började gå ner för trappen och då ”splash” gick vattnet klockan 01:45. Och herregud vad mycket vatten som gick. Jag trodde att det bara brukade sippra lite i omgångar, men alltså ALLT blev dyngsurt. Jag vet inte hur många trosor, bindor och till slut tjocka handdukar om blev genomblöta. Till slut fick jag stå upp och bara låta det skvala ner på golvet och tre handdukar fick suga upp det, så kul! Inga värkar än dock, men jag väckte Emil som reagerade betydligt bättre än förra veckan.
Vi låg och skrattade i sängen åt allt vatten som vi försökte få styr på. Funderade och kände efter om det kom några värkar, vi hade ju blivit beordrade att åka in till förlossningen vid första värk så. Klockan 02:09 får jag en liten värk, knapp kännbar. Vi försökte klocka värkar, men de var både väldigt svaga och med långt mellanrum. När klockan var 03:30 bestämde vi oss ändå för att åka in (har ju en timmes bilfärd) så vi väckte Thristan och sa att vi skulle åka.
Emil fick order om att köra lagligt, då jag inte hade ont alls. Så det var en trevlig bilresa med någon enstaka värk kanske, men inget som gjorde ont som sagt. Vi var centimeter från att krocka med ett rådjur dock som stod på vägen, då fick vi lite puls. Annars gick bilresan bra. När vi kom fram till Mälarsjukhuset i Eskilstuna så ringde vi till Emils föräldrar och berättade att vi hade åkt in. Så de åkte hem till barnen som fortfarande sov. Så smidig lösning! Ett visst ansvar för Thristan såklart, men han hade numret till Emils föräldrar och vi hade sagt åt honom att ringa dom om Thiara tex skulle vakna och vara ledsen över att vi inte var hemma. Men Thristan hade somnat om när vi åkte och sen sov alla så gott.
Klockan 4:30 var vi framme och åkte hissen upp till förlossningen. Vi fick dock ett väldigt konstigt bemötande. Undersköterskan som mötte oss i dörren tog bara emot mig och stängde dörren om Emil utan förklaring, jag hann ropa till Emil innan dörren stängdes att han skulle vänta, så hämtar de honom sen. Undersköterskan tog med mig in i ett intagningsrum där jag fick lägga mig med ctg och hon tog tempen på mig. Sen gick hon och sa att ”en barnmorska kommer strax” Där låg jag i 40 minuter innan någon kom. När barnmorskan till slut kom så frågade jag henne om någon pratat med pappan utanför? Nej, det hade hon ju ingen aning om. Hon berättade då att de inte släpper in pappan direkt pga Corona, men ingen hade ju sagt någonting alls till Emil. Så jag fick be henne gå ut och informera Emil och be henne säga till honom att flytta bilen, som bara stod på en tillfällig 30 minuters parkering. Så dålig info verkligen. Stackars Emil som satt där ute utan att veta någonting. Barnmorskan kom tillbaka till mig och sa att jag hade värkar, 4 stycken på 10 minuter. Men jag kände dom inte ens. Hon gjorde en undersökning och jag var öppen 3 cm. Hon gick och rådfrågade sina kollegor och de tyckte att vi skulle stanna kvar, skönt. Vi blev rådda att gå ut och gå en promenad för att få igång värkarna. Vi fick inte gå i korridorerna pga Corona, men utomhus gick bra. Så jag gick ut och mötte upp Emil som precis varit och parkerat i parkeringshuset, ”det är svinkallt ute” sa han som kom tillbaka utan jacka eller väska. Inte helt nöjd över att jag sa ”vi ska gå ut på promenad”. Då var klockan 5:20. Vi gick till parkeringshuset och hämtade grejerna (hade vi blivit inskrivna på förlossningen så hade vi inte fått gå ut igen, och han hade ju lämnat alla grejer där) Han hade satt parkering till klockan 12, vet inte hur han tänkte? Och han ändrade den inte heller…
Strax över en timme var vi ute och gick, sakta sakta runt sjukhuset. nästan 4000 steg visar min telefon på, betydligt mer än jag kunnat gå de senaste månaderna. Men det var pyttesteg och det gjorde skillnad. Värkarna började kännas, även om de inte gjorde jätteont. Till slut hade jag 2 minuter mellan värkarna, men de var väldigt korta, ca 25-30 sekunder. Vi gick tillbaka till förlossningen, där de gjort i ordning ett rum till oss och vi blev inskrivna. Det kändes pinsamt att vara där när jag inte hade så ont, jag ursäkta mig till och med och personalen skrattade.
Det första jag fick göra där var att lämna ett Coronaprov genom näsan. Det är det absolut vidrigaste och ondaste jag varit med om! Flera resor värre än att föda barn. På Emil tog de bara tempen. Klockan var nu strax innan 7 och hon som tagit Corona provet sa att dagpersonalen strax skulle komma till oss. Det tog dock tid på sig och vi hann båda slumra till både en och två gånger. Jag låg med ctg på mig och vi kunde se på skärmen att jag hade värkar, de gjorde dock inte så ont. Kanske två-tre värkar som kändes rejält bara. Vid 8:30 kom dagpersonalen in, då var barnmorskan som först tagit emot mig med. Emil kände igen henne och det visade sig att hon varit med på ett av ultraljuden hos specialistmödravården, det kändes tryggt!
Klockan 8:50 gjorde hon en undersökning på mig och jag var då öppen 5 cm. Promenaden hade gjort vis verkan, men jag kände mig besviken över att det tog sån tid. De gick ut ur rummet och kom tillbaka med frukost till oss, jag hann äta en smörgås i rask takt för sen drog plötsligt värkarna igång med bravur. Det är SÅ det ska kännas så jag till Emil. Klockan var då 9:00. Värkarna kom med knappt en minuts mellanrum och jag fick andas mig genom dom. Vi ringde på klockan och en undersköterska kom in och frågade om jag ville ha lustgas. Varför inte, så det testade jag. Barnmorskan fick komma in för att se om jag öppnat mig mer och då var jag klockan 9:10 öppen fullt, 10 cm och huvudet stod redo. Så på 10 minuter öppnade jag mig 5 cm.
Sen gick allt fort, personalen blev lite stressade över att få fram alla grejer då de insåg att det här skulle gå fort. Jag använde mig av lustgasen, vet inte om det hjälpte men det höll mig fokuserad i alla fall. Jag fick en kall handduk på pannan av undersköterskan, så skönt! Personalen donade med sitt (tog fram grejer, förberedde förlossning, dokumenterade) och jag tog några värkar. Jag hann få fram ”nu bajsar jag” (det töms när barnets huvud pressas förbi) och jag hör de säga ”oj, då tänkte hon föda nu alltså” Då kom krystvärkarna och tre värkar senare var han ute. Den känslan, när all smärta liksom rinner ur en. Magisk!
Klockan 9:38 är Thilox född. Så på 38 minuters värkar har jag fått ut honom.
Det är ju en himla tur att vattnet gick hemma först, hade det startat med värkar så hade vi aldrig hunnit in den här gången heller.
Kroppen är ju så häftig! Moderkakan fick ja ut utan problem, gjorde inte ens ont. Inga sprickningar eller andra komplikationer på mig. Fördelen när det går så fort. Thilox var lila i färgen, tydligen har det också med snabbheten att göra, men redan på någon timme så var han bättre i färgen. Vi lämnades själva med honom någon timme, innan vi fick grattis-brickan och de kom för att väga och mäta honom.
4240 gram vägde han in på och 51 cm lång.
Tillväxtultraljudet förra veckan visade ju på 3000 gram, helt fel alltså. Tänk om jag gått tiden ut? Nu föddes han ändå 13 dagar innan BF.
Barnmorskan kom och sa hejdå, och berättade att hon egentligen slutade jobba klockan 7 på morgonen, men ville så gärna va med oss då hon förstod att det skulle gå snabbt. Hur gulligt! Vi kände oss verkligen så trygga och väl omhändertagna under förlossningen. Och speciellt Emil behövde få uppleva en ”vanlig förlossning” och var helt tagen och rörd. Så fint!
Vi hade bett om tidig hemgång, plus blivit rekommenderade det pga Corona, men när läkaren kom för att göra 6-timmars undersökning på Thilox så blev han inte godkänd och vi fick inte åka hem. Han var för snabb i sin andning tyckte hon. Emil fick inte vara med in till BB (också pga Corona) så han fick åka hem till barnen. Så på eftermiddagen fick jag och Thilox komma till BB och Emil åkte hem. Det kändes jättejobbigt till en början. Skulle jag vara där själv med honom, tänk om han var sjuk? Men en läkare kom och gjorde en undersökning nästan direkt och hon tyckte inte alls att andningen var för snabb, skönt!
Han var dock ”tung för sin ålder” vilket gör att de ofta behöver stödmatas med ersättning som komplement till amningen. Så de ville ändå ha kvar oss. Barnmorskan som jobbade då var hur gullig som helst, hjälpte mig att hämta mat, höll i Thilox när jag behövde gå iväg på toaletten, visade hur man skulle ge ersättning på kopp osv. Det kändes så bra, och inte alls läskigt att var själv på BB. Till nattpasset kom det däremot en som inte var lika lattjo, om man säger så. Jag hade inte sovit mer än lnappt två timmar natten innan och var så trött. Hade gjort mig klar för natten vid 21:30, men då berättade man att det skulle vara en ny läkarundersökning klockan 23, att jag skulle amma varannan timme och att personalen skulle komma in med ersättning under fasta klockslag. Så hela natten fick jag sätta klockan för att passa alla tider och undersökningar. Jag var så trött. Mellan 5-6 kunde vi ändå sova en timme.
Men alla prov under natten visade sig var bra, Thilox hade inte gått ner mer än han borde, han klarade både tester för syresättning och hörsel galant. Och på 12-timmars läkarundersökningen fick vi OK att åka hem, men med en tid att komma tillbaka nästa dag för en till undersökning. Emil kom och hämtade oss strax innan lunch, så skönt att få åka hem.
Vad man glömmer hur svårt det är att få på en nyfödd kläder, men vi lyckades.
Bilfärden hem gick galant. Vi hann få i oss lite lunch innan Emil hämtade hem förväntansfulla syskon när de slutade skolan.
Emils föräldrar kom på eftermiddagsfika och min mamma, bonuspappa och syster Ebba kom förbi på kvällen.
Mysigt med besök. Jag mår toppen verkligen. Jag är ju fasen gjord för att föda barn. Har inte ett dugg ont eller andra besvär. Corona-testet var som sag det värsta smärtan den dagen och nu efteråt gör det mest ont i fötterna, som fortfarande är rejält svullna. Amningen börjar komma igång, men vi måste ge ersättning tills dess att han överskridit sin födelsevikt igen, så det kämpar vi på med här i bebisbubblan.
