Igår fick jag äntligen ett samtal från vår barnmorska, efter över en veckas väntan och till slut en påminnelse.
Vi får ingen igångsättning helt plötsligt, man ”skyller” på Corona-viruset, men jag vet inte… Jag blev så paff att jag inte ställde en enda följdfråga faktiskt. Så från att ha haft datum för igångsättning den 23/4, alltså på torsdag, så flyttades det ”kanske” fram en vecka. Och nu inget? Snacka om att känna sig lite snuvad på kalaset när man väl ställt in sig på det. Vi har planerat mitt jobb efter det, sagt upp barnens fritidsplats ett visst datum, ansökt om föräldrapenning osv. Visst, allt löser sig och han kommer ju ut förr eller senare (och på ett eller annat sätt) men det känns inte helt okej det här faktiskt.
För min del känns det lugnt, jag har varit lite motstridig till en igångsättning hela tiden. Rädd att det ska ta lång tid, inte komma igång osv. Men barnmorskan har hela tiden vart mån om Emil, vilket känts fint, att det ska bli en bra upplevelse för honom också. (För er som inte vet så föddes Thiara i bilen och jag fick förlösa henne själv, medan Emil stod skräckslagen bredvid) Så jag hade förväntat mig en relativt knäckt Emil efter jobbet igår (därav ingen uppdatering då) men han känns rätt lugn med det faktiskt. Och det gör mig lugn.
På tisdag ska jag på vanligt kontroll hos barnmorskan, är då i vecka 37+6 (alltså en dag innan vecka 39 enligt deras beräkningar) och då kunde hon göra en undersökning för att se om jag mognat eller öppnat mig något, och i sådana fall ”retas lite” (antar att hon menar hinnsvepning?)
Så ja, nu är det bara att vänta då. Vi har i alla fall BB-väskan packad och babyskyddet står redo.
