Hanna Loffart

I september väntar vi en liten igen. Det är knappt vi förstår det själva.

Men vi tar det från början, för jag förstår att ni är många som tycker att det här är rätt märkligt och sjukt dålig tajming.

Jag har under hela graviditeten med Thilox och när han väl föddes sagt att jag gärna ville ha en till. Lite på skämt i och för sig, men jag kände mig inte klar med barn. Att ha barn är det bästa jag vet och aldrig förr jag jag känt mig så lugn och lycklig som under det senaste året. Det här är verkligen det jag ska göra. Så, när vi väl började prata om ett till barn här hemma ” på riktigt” i december så tog det inte lång tid att få med sig Emil på tåget.

Och ni vet ju hur krävande Thilox är, han sover inte osv. Så att försöka ”få till” ett till barn var ju inte helt självklart. Jag ammade ju dessutom fortfarande och hade inte fått tillbaka min mens helt heller. Bara haft någon enstaka blödning under sommaren och någon liten i december. Men den lilla blödningen i december var tydligen det som behövdes och vi måste ha prickat in en ägglossning som vi inte visste att jag hade.

Sen var det Emil som nämnde i slutet av januari att ”du kanske skulle ta ett test” Men de andra barnen har vi fått försöka ganska länge, så det fanns inte en tanke hos mig att jag skulle vara gravid! Men i samma veva drog Emils utredning om cancer igång, och han tänkte väl att det var bäst att kolla upp det så vi visste.

Jag hann knappt dra bort graviditetstestet från kisset innan det visade ett så starkt plus! Emil blev överlycklig, jag mest chockad. Det här var den 24 januari och vi var i vecka 6.

Några tankar på graviditeten hade vi inte följande vecka, vi inväntade provsvar och på fredagen var vi kallade till läkaren. Där fick vi beskedet att Emil drabbats av lymfkörtelcancer. Där och då visste man inte vilken undertyp av cancer och allt kändes väldigt ovisst. (Det visade sig sen vara Hodgkins lymfom, vilken har en väldigt god prognos för fullt tillfrisknande)

Tajmingen att skaffa ett till barn är helt fel. Jag är fortfarande föräldraledig med Thilox, och Emil är sjukskriven och går igenom en tuff cellgiftsbehandling nu. Emil skulle ha varit föräldraledig under sommaren och jag skulle ha jobbat. Nu blir det ju inte så, och mina föräldradagar räcker inte. Men det är en annan historia som vi måste lösa.

Men å andra sidan, Emil kommer med största sannolikhet att bli infertil och inte kunna få fler barn efter cellgifterna. Han har i och för sig fått frysa in ”sina kamrater” (det erbjuds man alltid.) Så det här väl ju sista chansen. Emils inställning har hela tiden varit att det här var meningen, och jag börjar känna så jag med. Varför skulle det annars ta sig sådär snabbt, på en gång utan kännedom om ägglossning? Precis innan han fick veta om sin cancer. Nej, det måste finnas något djupare i det här.

Jag har mått hur bra som helst. Vilket i sin tur har oroat ihjäl mig. Jag har inte haft ett enda symptom, inga ömma bröst, ingen trötthet, inget illamående, ingen foglossning (fick det i v 4 med Thiara) Jag var lite illamående runt vecka 8, men det försvann lika fort igen. Jag var då helt övertygad om att graviditeten avstannat och att kroppen inte kunde göra sig av med fostret. Jag ringde till Kvinnokliniken, men fick en tid en månad senare. De bad mig ringa till gynakuten i Eskilstuna. Men där hade mitt huvud så fullt upp med Emil (samt pojkarnas utredningar) att det inte kändes så viktigt att kolla upp det. Så sjukt, så här i efterhand.

Förra veckan var jag på ultraljud här i stan och allt såg så bra ut med lilla bebisen, man kunde inte få fram ett exakt datum mer än att jag var i vecka 13. Efteråt fick jag träffa en barnmorska för inskrivningssamtal. Jag var inte beredd på det, jag trodde ju fortfarande inte att det skulle finnas något levande där inne. Och det var världens finaste barnmorska jag fick träffa! Vi pratade om allt runt omkring och det var så skönt! Jag ska få träffa henne fortsättningsvis också, och vi bokade in en extra tid om några veckor också för att stämma av allt. Jag blev även erbjuden en kuratorskontakt.

På nåt sätt var jag så rädd att folk skulle döma oss för det här, tycka att vi gör fel och att det är dålig tajming. Men samtidigt så blir historien bakom så fin på något sätt. Emil kommer, om allt går som planerat, att vara färdigbehandlad när bebisen kommer. Så hans cancerresa och den här graviditeten får gå hand i hand, och sluta väl.

Och visst har vi fått oss små kommentarer, men det fick vi med Thilox också. Många tycker att fem barn är mycket, jag skulle kunna ha fem till! För mig är, att ha flera barn lika ”normalt” som att någon vill ha ett barn, eller två. Hade vi tyckt att det var besvärligt med barn, att jag inte orkar och bara gnäller, så hade vi ju självklart inte skaffat fler. Vi är olika som människor, men skillnaden är väl att vi går emot normen och på så sätt blir lite udda i folks ögon.

Nåväl, efter ultraljudet (och när jag själv hade smällt det lite) så berättade vi för barnen. Thristans första reaktion var att han skulle flytta, haha. Sen skrattade han och blev lika glad som de andra. Thiara blev lite sotis för att Thilox redan visste om det. Haha, som om han skulle kunna skvallra? Det känns väldigt bra att barnen tagit det så bra.

Nu är vi i vecka 14 (går in i ny vecka på söndagar än så länge) och jag mår fortfarande lika bra som om jag vore ”o-gravid.” Helt ärligt så ger det mig sån sjuk ångest och oro och jag bara väntar på att något ska gå fel. Innan Thilox så fick vi ett missfall i vecka 6 och jag unde inte släppa oron om ett till missfall under hela graviditeten med honom sen. Precis så känns det nu, att jag mår för bra och att det snart skiter sig. Förmodligen för att så mycket står på spel, nu eller aldrig på något vis.

Okej, det här blev novellångt, så nu får jag avrunda. Fler uppdateringar kommer väl framöver.