I fredags hände det absolut värsta jag någonsin varit med om.
Jag satt i soffan med Thuni och Thilox i mitt knä, båda hade somnat och jag skulle resa mig upp för att lägga ner Thuni i sin säng så jag kunde bära upp Thilox till hans rum.
Just när jag reser mig upp med henne, så börjar hon kaskadkräkas. Det har hon gjort förut några gånger, men den här gången var det helt knallgult. (Galla visade det sig) Det kommer i sån fart och såna mängder ur både munnen och näsan, att hon sätter det i halsen.
Jag har gått HLR och vet vad man ska göra, men hur mycket jag än hjälpte henne och hur mycket hon än lyckades få loss och kräkas bort, så släppte det inte utan jag märkte hur hon fick svårt att andas och kippade efter luft. Till slut insåg jag att jag inte fick loss det och fick ringa 112.
Det kändes som evighetslånga sekunder innan någon svarade, och sen skulle de koppla mig vidare. Jag som alltid är lugn, hade fullständig panik. Jag vet inte vad vi sa och jag skakade bara. Jag skulle ange Thuni personnummer, men har inte lärt mig det på de här 6 veckorna. Jag har det dock uppskrivet i telefonen, men jag skakade så mycket att jag knappt fick fram det.
Kvinnan på 112 berättade hur jag skulle göra HLR (vilket jag redan gjorde och gjort hela tiden) Thuni började skrika till lite mellan kippandet och kräktes upp slem och skum. Och när ambulanserna rullade uppför gatan så hade jag fått igång henne igen. Den känslan! Tårarna sprutade på mig och jag var så jävla rädd alltså.
Thilox låg och sov på soffan fortfarande och Thristan och Thexas var på sina rum. Jag fick ropa ner dom för att få hjälp med att bära upp Thilox på sitt rum innan ambulanspersonalen kom in. Thexas fick även han panik, han kunde inte hjälpa till utan skrek bara i ren panik. Han minns inget av det nu.
Ambulanspersonalen kunde snabbt lugna mig med att hon återhämtade sig bra, de kollade igenom henne och hon syrsatte sig bra och lungorna lät bra. Hon kräktes fortfarande en del slem och skum dock. Vi fick åka med ambulansen upp till sjukhuset här i stan för att en läkaren skulle få göra bedömning om vi skulle få åka hem igen eller till Mälarsjukhuset, men vi kunde åka hem efter någon halvtimme då Thuni var som vanligt igen.
Thiara var som tur var hos en kompis och lekte när allt det här hände, och Thristan fick ringa hem Emil.
Nu är det tre dygn sedan detta hände och jag börjar fortfarande att gråta helt okontrollerat bara jag tänker på det. Jag sover inte på nätterna, utan ligger och tittar på Thuni. Jag kan inte låta henne ligga själv och sova på dagarna. Jag undrar om jag någonsin kommer över detta trauma.
Idag var vi till BVC och jag tog upp det här med hennes kräkningar igen. Nu ska det utredas närmare på Barnmottagningen, läkaren i fredags hade skickat remiss dit direkt. För att kräkas galla ska man inte göra.
Nu hoppas jag att alla kollar på film om hur man gör HLR, för man vet aldrig när det kan behövas. Jag är livrädd för att något ska hända igen, men vet ju nu att jag gjorde helt rätt trots att jag greps av panik. Tänk om jag fått åka hem från sjukhuset utan henne? Nu börjar jag gråta igen, älskar barn så du skrämde mig.
Bild tagen någon minut innan allt hände.
