Hanna Loffart

När skolan är under all kritik!

Jag har funderat länge hur jag ska skriva det här inlägget. Hur jag ska uttrycka mig för att inte trampa någon på tårna, för det är absolut inte min mening. Hur jag ska få fram texten utan att hänga ut mina barn alltför mycket.

Men bägaren har runnit över för länge sedan och jag är så trött att som förälder bli förminskad och att inte bli tagen på allvar!

Jag har tre barn barn som går i årskurs 2 och 5, på samma skola, och så en som fortfarande går på förskola. Tre barn som är som natt och dag, som har olika behov och som uttrycker sina tankar och åsikter på så olika sätt. Tre olika individer som jag älskar precis lika mycket, men som behöver olika stöd och hjälp för att få sin vardag att fungera. Jag är en förälder som gör allt för mina barn, vilket gör att jag blir rätt besvärlig.

I alla fall om man ska se till skolan. Och det är det vi ska göra nu.

Min äldsta son har tagit sig igenom årskurs 1-4 med en klump i magen. Han har aldrig tyckt om skolan. Han har varit ensam, haft svårt för skolarbetet. Blivit lite retad för hans talfel. Det är inte förrän nu i årskurs 5, när man äntligen fått en speciallärare till skolan, som någon faktiskt SER honom! Han har med stor sannolikhet dyslexi, något som är på gång att utredas, men det tar så lång tid. Han har alltid varit väldigt försiktig, aldrig räckt upp handen om han inte förstår. Och i och med att han aldrig fått den hjälp som han egentligen behövt, men som ingen sett, så har han fått tillsägelser för att “han inte gör något, han är lat” När han i själva verket inte förstår hur han ska göra. Det har gjort honom arg istället, för att ingen förstår honom. Han har kastat böcker och gått från klassrummet. Arg och ledsen. Missförstådd. Han gick tex hela årskurs 4 utan att producera någonting på slöjden, han smet undan när han inte förstod, och det fanns sedan inget underlag för att göra en bedömning på när det väl kom till omdömena som skulle sättas. Så har det sett ut i ett flertal ämnen. I dagsläget är han underkänd i ungefär hälften av sina ämnen.

Just nu känns det ändå som att vi är på rätt väg. Han får mer av den hjälp han behöver, även om vi inte är “där” än. Men han har inte ont i magen om kvällarna längre, han har en bästa kompis i skolan nu och han känns över lag gladare. För att EN lärare äntligen ser vilket stöd han behöver. Så, det känns som vi är på rätt väg och det gläder mitt hjärta något enormt.

Men – även om det är svårt och oerhört tufft att ha ett barn som inte trivs i skolan, som blir lite retad och har svårt för skolarbetet så är det så mycket svårare att ha ett barn som är motsatsen. För där kan jag inte försvara honom det minsta.

Sonen som går i årskurs 2 har jag sedan har var ca 2 år bett om hjälp med. Och under de senaste 5 åren har Elevhälsan varit inkopplad. Inget vet vad dom ska göra! Så inget händer. Vet ni varför? Han har ingen diagnos, han är bara en “jäkligt jobbig unge (mina egna ord ska tilläggas). Han älskar skolan och har väldigt lätt för sig. Och det är lite där problemet ligger. Han gör klart skoljobben snabbt eller så tycker han att det är tråkigt. Då blir han uttråkad och måste sysselsätta sig med annat. Tyvärr går det ut över andra klasskamrater eller lärare. Han blir störig helt enkelt. Han har även ett för jäkla hett temperament vilket lett till många bråk och slagsmål med andra barn och personal. Jag får nog i snitt tre samtal i veckan från personal, lärare och andra föräldrar om olika bråk som varit. I snitt, vissa veckor mer andra mindre. Rekordet var nog 13 på en vecka har jag för mig.

Läraren har fått flytta honom i klassrummet, så han sitter utan någon bredvid. Det fungerar en stund. Läraren fick nu i veckan flytta ut hans bänk och stol i kapprummet utanför, då han löpte amok i klassrummet, rev ner saker från väggarna, skrek osv. Vilket ledde till att klasskamraterna blev rädda för honom och inte vågade gå ut på toaletten för att han satt där utanför utan en vuxen. Jag förstår läraren fullt ut och hon gör ett kanonbra jobb, men han behöver mer hjälp än så. Han behöver någon som minutiöst punktmarkerar honom i allt han gör. För att han själv ska känna sig lugn, för att hans klasskamrater ska känna sig trygga i skolan och för att hans lärare ska kunna göra sitt jobb och faktiskt undervisa samt hjälpa alla andra barn i klassen.

Och det här är JAG som förälder som kräver! Men vad gör skolan? Vad gör rektorn? Skolledning och politiker? Jag har för tre veckor sedan krävt ett akut möte med inblandade för att lösa det här snarast. Jag har inte fått svar än, trots ett flertal påminnelser. Det är under all kritik och jag förstår inte hur man som rektor inte är mer mån om elever och personal? För det här handlar inte bara om min son, det handlar om att alla runt omkring honom ska känns en trygghet att vara i skolan. Min son behöver hjälp, han behöver någon som är med och kan avstyra hans utbrott. Någon vuxenkompis som han känner förtroende för. Jag har frågat varför man inte helt enkelt plockar ut honom från klassrummet, sätter honom i en mindre grupp. Men där fick jag till svar “att alla barn ska känna sig inkluderade” Och om inkludering betyder att man ska trycka in 30+ elever i ett och samma klassrum och förvänta sig att alla ligger på samma nivå och kan koncentrera sig, då är inkludering ett lätt mål att nå. För det är precis så man gör! Det står även i skollagen att “alla barn ska få den hjälp de behöver för att nå målen” Handlar det bara om att nå kunskapsmålen, eller är inte resten precis lika viktigt? Om inte ännu viktigare enligt mig! Att ALLA barn och lärare ska ha en lugn och trygg skolmiljö!

Jag struntar totalt i om mina barn går ut skolan med bra betyg, det är inte viktigt för mig. Mitt enda mål är att deras skolsituation ska fungera, de ska kunna må bra under de timmar de är i skolan och de ska få den hjälp som de behöver! Att ha ett barn som har svårt för sig i skolan är svårt nog, att ha ett barn som är “värstingen” i skolan och som förstör andras skolgång är ännu svårare. Tro mig! Jag krigar och gör ALLT jag kan, men jag känner mig otroligt motarbetad när jag trots allt bara vill hjälpa. Idag ligger fokuset så mycket på att det ska finnas en diagnos hos barn för att de ska få hjälp och det förstår ju vem som helst att det handlar om pengar. Men ska det krävas att jag själv som förälder anställer en assistent till honom, för det är jag snart villig att göra. Eller ska jag själv behöva säga upp mig från jobb för att kunna vara med honom i skolan? Ska jag flytta mina barn från deras nuvarande skola? Enligt mig kommer skolan för lindrigt undan på så sätt, då “slipper de problemen.” Nej hörrni, jag håller på att bli tokig av det här!

Uppdatering: Idag kom dessutom Lärarförbundets rankning av bästa skolkommunen. Vår kommun kom på plats 286 av 290. Man klättrade med en plats sedan förra året, ingenting att hurra för enligt mig!

 

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Ida holtz

    Men fina du, det smärtar mitt hjärta♥️
    Collin börjar skolan nästa år och det är det här man är så rädd för, att man kämpar och ingen hör en!
    Nu kanske jag är helt ute och cyklar och jag känner ju inte er personligen (även efter lång tid över nätet) men jag läste en artikel om att smarta barn blir problembarn i skolan för de gör klart uppgifterna snabbt för det är för lätt sedan blir de uttråkade, frustrerade och missförstådda och ofta feldiagnostiserade.
    Jag hoppas så att ni får hjälp och det blir bättre snarast♥️
    Stor kram och helt enormt kämpat av dig 😘

  2. Lisa

    Men… inkluderande? Anses det inkluderande att sätta honom utanför klassrummet? Då är det väl mer inkluderande att han får vara i en liten grupp, även om den är liten så är det en gemenskap. Eller tänker jag tokigt?!
    Stor kram till dig!

  3. Katja

    Anmäl till skolnämnden. De är skyldiga att utreda och skolan är skyldig att svara på vad de gjort för att förbättra situationen. Enligt skollagen får det aldrig vara en kostnadsfråga. De måste ta in extra resurser. Som tex ett barn i Astrids gamla klass, det var väldigt mycket bråk och väldigt mycket problem med utbrott, slagsmål, klasskamrater som var rädda och antagligen ett barn som ju själv inte rår för vad han gör, Nu var det ju lite motsatt håll som kraven kom ifrån för barnet i Astrids klass var ju arg över nån sparkcykel och slog ner Astrid vid ett tillfälle så hon slog upp ögonbrynet, men oavsett så efter samtal med rektor och elevhälsan satte de in 2 resurser som gick med eleven varje dag. Han hade en hel del egen undervisning med speciallärare och hade vissa lektioner ihop med klassen, när det funkade. Efter typ 1 år så började han i klassen igen. Vet inte vad sm hade hänt, kanske åldern, kanske lärt sig att hantera sina känslor, eller medicinering. Ingen aning. Men han började i klassen igen och utbrotten var i princip borta. Han hade viss stödundervisning kvar ändå, men inte alls i samma utsträckning. Så jag tror att om ni kräver fler resurser och hjälp så måste de faktiskt göra det. Annars kan skolan få betala vite för att de inte gjort något åt situationen.

  4. Annika

    Fy vilken tuff situation!! Det låter ju som om han är understimulerad i klassrummet och inte vet vad han ska göra? Har man kollat om han är särbegåvade? Tänker att det ofta kan yttra sig så som du beskriver. Tänker också att ett tydliggörande är på sin plats, ett schema enbart för honom som förklarar vad han ska göra, när, med vem och varför. Hoppas verkligen att ni får rätt hjälp snarast! Kram

    1. Hanna Loffart

      En diagnos hade ”underlättat” ja. Tyvärr. Då hade han fått garanterad hjälp då det tas av andra pengar. Men nu har han inte det och det är där problemet ligger.

  5. Sabina

    Vilken tuff situation ni sitter i och sen inte får hjälp! Sänder Styrke kramar!
    Har haft vissa problem med min Sebastian och kan säga att jag är tacksam för att barnen går i en mindre skola där hjälpen sätts in och finns på en gång.

stats