Hanna Loffart

Jag har funderat länge hur jag ska skriva det här inlägget. Hur jag ska uttrycka mig för att inte trampa någon på tårna, för det är absolut inte min mening. Hur jag ska få fram texten utan att hänga ut mina barn alltför mycket.

Men bägaren har runnit över för länge sedan och jag är så trött att som förälder bli förminskad och att inte bli tagen på allvar!

Jag har tre barn barn som går i årskurs 2 och 5, på samma skola, och så en som fortfarande går på förskola. Tre barn som är som natt och dag, som har olika behov och som uttrycker sina tankar och åsikter på så olika sätt. Tre olika individer som jag älskar precis lika mycket, men som behöver olika stöd och hjälp för att få sin vardag att fungera. Jag är en förälder som gör allt för mina barn, vilket gör att jag blir rätt besvärlig.

I alla fall om man ska se till skolan. Och det är det vi ska göra nu.

Min äldsta son har tagit sig igenom årskurs 1-4 med en klump i magen. Han har aldrig tyckt om skolan. Han har varit ensam, haft svårt för skolarbetet. Blivit lite retad för hans talfel. Det är inte förrän nu i årskurs 5, när man äntligen fått en speciallärare till skolan, som någon faktiskt SER honom! Han har med stor sannolikhet dyslexi, något som är på gång att utredas, men det tar så lång tid. Han har alltid varit väldigt försiktig, aldrig räckt upp handen om han inte förstår. Och i och med att han aldrig fått den hjälp som han egentligen behövt, men som ingen sett, så har han fått tillsägelser för att ”han inte gör något, han är lat” När han i själva verket inte förstår hur han ska göra. Det har gjort honom arg istället, för att ingen förstår honom. Han har kastat böcker och gått från klassrummet. Arg och ledsen. Missförstådd. Han gick tex hela årskurs 4 utan att producera någonting på slöjden, han smet undan när han inte förstod, och det fanns sedan inget underlag för att göra en bedömning på när det väl kom till omdömena som skulle sättas. Så har det sett ut i ett flertal ämnen. I dagsläget är han underkänd i ungefär hälften av sina ämnen.

Just nu känns det ändå som att vi är på rätt väg. Han får mer av den hjälp han behöver, även om vi inte är ”där” än. Men han har inte ont i magen om kvällarna längre, han har en bästa kompis i skolan nu och han känns över lag gladare. För att EN lärare äntligen ser vilket stöd han behöver. Så, det känns som vi är på rätt väg och det gläder mitt hjärta något enormt.

Men – även om det är svårt och oerhört tufft att ha ett barn som inte trivs i skolan, som blir lite retad och har svårt för skolarbetet så är det så mycket svårare att ha ett barn som är motsatsen. För där kan jag inte försvara honom det minsta.

Sonen som går i årskurs 2 har jag sedan har var ca 2 år bett om hjälp med. Och under de senaste 5 åren har Elevhälsan varit inkopplad. Inget vet vad dom ska göra! Så inget händer. Vet ni varför? Han har ingen diagnos, han är bara en ”jäkligt jobbig unge (mina egna ord ska tilläggas). Han älskar skolan och har väldigt lätt för sig. Och det är lite där problemet ligger. Han gör klart skoljobben snabbt eller så tycker han att det är tråkigt. Då blir han uttråkad och måste sysselsätta sig med annat. Tyvärr går det ut över andra klasskamrater eller lärare. Han blir störig helt enkelt. Han har även ett för jäkla hett temperament vilket lett till många bråk och slagsmål med andra barn och personal. Jag får nog i snitt tre samtal i veckan från personal, lärare och andra föräldrar om olika bråk som varit. I snitt, vissa veckor mer andra mindre. Rekordet var nog 13 på en vecka har jag för mig.

Läraren har fått flytta honom i klassrummet, så han sitter utan någon bredvid. Det fungerar en stund. Läraren fick nu i veckan flytta ut hans bänk och stol i kapprummet utanför, då han löpte amok i klassrummet, rev ner saker från väggarna, skrek osv. Vilket ledde till att klasskamraterna blev rädda för honom och inte vågade gå ut på toaletten för att han satt där utanför utan en vuxen. Jag förstår läraren fullt ut och hon gör ett kanonbra jobb, men han behöver mer hjälp än så. Han behöver någon som minutiöst punktmarkerar honom i allt han gör. För att han själv ska känna sig lugn, för att hans klasskamrater ska känna sig trygga i skolan och för att hans lärare ska kunna göra sitt jobb och faktiskt undervisa samt hjälpa alla andra barn i klassen.

Och det här är JAG som förälder som kräver! Men vad gör skolan? Vad gör rektorn? Skolledning och politiker? Jag har för tre veckor sedan krävt ett akut möte med inblandade för att lösa det här snarast. Jag har inte fått svar än, trots ett flertal påminnelser. Det är under all kritik och jag förstår inte hur man som rektor inte är mer mån om elever och personal? För det här handlar inte bara om min son, det handlar om att alla runt omkring honom ska känns en trygghet att vara i skolan. Min son behöver hjälp, han behöver någon som är med och kan avstyra hans utbrott. Någon vuxenkompis som han känner förtroende för. Jag har frågat varför man inte helt enkelt plockar ut honom från klassrummet, sätter honom i en mindre grupp. Men där fick jag till svar ”att alla barn ska känna sig inkluderade” Och om inkludering betyder att man ska trycka in 30+ elever i ett och samma klassrum och förvänta sig att alla ligger på samma nivå och kan koncentrera sig, då är inkludering ett lätt mål att nå. För det är precis så man gör! Det står även i skollagen att ”alla barn ska få den hjälp de behöver för att nå målen” Handlar det bara om att nå kunskapsmålen, eller är inte resten precis lika viktigt? Om inte ännu viktigare enligt mig! Att ALLA barn och lärare ska ha en lugn och trygg skolmiljö!

Jag struntar totalt i om mina barn går ut skolan med bra betyg, det är inte viktigt för mig. Mitt enda mål är att deras skolsituation ska fungera, de ska kunna må bra under de timmar de är i skolan och de ska få den hjälp som de behöver! Att ha ett barn som har svårt för sig i skolan är svårt nog, att ha ett barn som är ”värstingen” i skolan och som förstör andras skolgång är ännu svårare. Tro mig! Jag krigar och gör ALLT jag kan, men jag känner mig otroligt motarbetad när jag trots allt bara vill hjälpa. Idag ligger fokuset så mycket på att det ska finnas en diagnos hos barn för att de ska få hjälp och det förstår ju vem som helst att det handlar om pengar. Men ska det krävas att jag själv som förälder anställer en assistent till honom, för det är jag snart villig att göra. Eller ska jag själv behöva säga upp mig från jobb för att kunna vara med honom i skolan? Ska jag flytta mina barn från deras nuvarande skola? Enligt mig kommer skolan för lindrigt undan på så sätt, då ”slipper de problemen.” Nej hörrni, jag håller på att bli tokig av det här!

Uppdatering: Idag kom dessutom Lärarförbundets rankning av bästa skolkommunen. Vår kommun kom på plats 286 av 290. Man klättrade med en plats sedan förra året, ingenting att hurra för enligt mig!