Thexas, min Thexas.
Vilka prövningar han utsätts för, gång på gång. Idag fick han byta klass. Han tog det förvånansvärt bra faktiskt och jag var nog mer nervös än vad han var imorse när jag skjutsade honom till skolan. (Jag har haft svårt att sova ända sen vårt möte med skolan i fredags) Det är en parallellklass han bytt till, så han har ju sina gamla klasskompisar kvar på fritids. Än så länge i alla fall. Men det lär bli en hel del nytt för honom såklart. Ny lärare, nytt klassrum, andra rutiner. Nya klasskompisar. Det känns skönt att han har lätt för att finna sig i nya situationer i alla fall, och många av barnen i klassen känner han sedan innan.
Enligt skolan är det här den bästa (enda?) lösningen och vi får väl försöka lita på deras profession i detta. Även om jag har en lite orosklump i magen. Jag tror inte att detta är lösningen, inte alls. Det är att skjuta fram problemet bara, men det har jag varit tydlig med att säga till ansvariga också. Jag är bara så trött på att behöva kriga för allt när det gäller barnen, kan inte saker och tinga bara gå lite smidigt då och då?
Nåja, Thexas var nöjd med dagen. Hans kommentar var ”Allt var som vanligt.” Och det tolkar jag som bra.
