Imorse åkte Emil iväg till Eskilstuna igen för sin andra omgång med cellgifter. Han har ju ett rullande 3-veckors schema att gå efter. Tydligen är det en av få cancerdiagnos som det faktiskt finns ”ett färdigt paket med behandling” eller något sånt. Den här gången såg han fram emot att åka. Han fick vård och bemötande i toppklass och kände ingen som helst oro över att åka, plus att han vet vad som ska göras nu. Och sånt är ju alltid skönt.
Jag har gråtit en timme här hemma, samma sak som förra gången han åkte iväg. Det blir så verkligt på något vis. Annars rullar ju dagarna på och senaste veckan har han (förutom utslag och svullnad som gjort att man knappt känt igen honom) mått så himla bra! Och sen kommer alla känslorna på en och samma gång när man är ensam, för det är jag ju aldrig annars.
Snart lär Thilox vakna från sin förmiddagsvila, vi har inga direkta planer (vem har det i Corona-tider i och för sig?) men jag ska börja rensa linneskåpet och min garderob hade jag tänkt. Problemet är bara att det är på mellanvåningen och där har vi inga grindar. Så det lär ju kanske inte gå när Thilox är vaken?
