Hanna Loffart

Fortsättning om skolsituationen

Jag vill först och främst tacka för alla kommentarer och mail jag fick efter gårdagens inlägg om barnens skolsituation HÄR.

Det tog två timmar efter att jag publicerat det, till att rektorn hörde av sig med en tid för möte i nästa vecka angående sonen i årskurs 2. Jag tror inte alls att det har med mitt inlägg att göra, men ett lite lustigt sammanträffande är det ju. Jag känner mig peppad inför det mötet och jag har fått mängder av tips och råd från er som läst om problemen. Nu handlar det ju i första hand om situationen i årskurs 2 ska tilläggas, då det för tillfället fungerar hyfsat i årskurs 5. “Hyfsat” kanske inte är tillräckligt, men jag har i alla fall en son som känns gladare just nu vilket gör att jag kan slappna av lite där.

Och så vill jag bara förtydliga att jag har full förståelse för att läraren ställde ut bänk och stol i kapprummet. Det kan tyckas hårt, men det är precis så där det är i skolan. Läraren gör ett suveränt jobb och hon har min fulla tillit. Jag förstår att hon sliter sitt hår för min son och att ställa ut hans bänk i kapprummet är såklart en kortsiktig lösning, som förmodligen bara var för en lektion för att lugna klassen och honom. Han har en tendens att provocera och leta bråk, vilket leder till att det blir otroligt rörigt. Och som ensam lärare så har hon inte tid att leta efter honom efter en rast för att han vägrar komma in för att han bråkat med någon på fotbollsplanen. Hon har inte möjlighet att under en hel lektion försöka ignorera att han står och knäpper på en lysknapp, bara för att han är uttråkad och vill jävlas. Hon har inte möjlighet att som ensam lärare ge honom svårare uppgifter, när alla barn i klassen har både olika behov och ligger på olika nivåer. Det jag menar är att jag har full förståelse för läraren och vi har väldigt bra kommunikation. Men det här är något helt annat som behöver lösas, för att alla i klassrummet ska må bra.

Skollagen är glasklar gällande det extra stödet han behöver, varför tar inte skolan in det då?

För att inte tala om alla incidentrapporter han är med i. Jag ska förresten be skolan ta fram alla incidentrapporter som han medverkar i till vårt möte, det kanske kan ge rektorn lite mer förståelse för att det är ohållbart att INTE ha en assistent på honom. Hur många barn och lärare ska han behöva slå för att det ska hända någonting? Nej ni, att ha ett stökigt, och ibland rentav elakt, barn i skolan är ett rent helsike. Ibland längtar jag tills han är så pass gammal att han kan sluta fritids, för att jag ska slippa möta andra föräldrar och personal på skolgården. För att jag skäms. För att jag tror att “andra” tycker att det är mitt fel som förälder för att “det är som det är”. Att jag är en sån förälder som inte bryr mig, som inte orkar ta tag i problemet. Om de bara visste…

Jag mår så dåligt över hela den här situationen som är, eller egentligen alltid har varit. Det dåliga samvetet som bara önskar att barnens skolår kan gå väldigt fort, för sen slipper vi det här. Men å andra sidan – hur många år är det inte som jag egentligen önskar skulle försvinna då? Bara för att det är så förbannat tungt att kämpa i motvind. Helt plötsligt så är barnen vuxna och vi har bara tagit oss igenom barnens uppväxt, utan att kunna njuta av resan, för att någonstans tro att man kan komma ut på andra sidan. Det är så skevt. Och jag är bara så himla trött.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats